Floordrobe

Under sju långa månader hade jag en tjock lugg hängandes i pannan. Jag minns fortfarande när jag klippte mig första gången, från snedbena till lugg. Jag satt och vred mig i stolen, osäkert tittade jag upp ibland. Jag vet, det gällde ju bara mitt hår, men ändå kände jag mig osäker. Frisören klippte lite som hon ville, även om jag sa till ibland, och ja, det blev som det blev. När jag var klar, tittade jag mig själv i spegeln och det kändes verkligen inte bra, vad hade hon gjort egentligen? Luggen var inte ens rak. Jag var så ledsen att jag betalade och sedan gick jag snabbt ut.

När min pappa såg min lugg, frågade han mig varför jag ens hade betalat om jag nu var så onöjd. Jag tittade ner i golvet, och visste inte riktigt vad jag skulle svara. Plötsligt fick han en ide och snabbt sprang vi genom gatorna i Malmö till hans frisör innan salongen skulle stänga. Vi hann precis dit i tid, och hon tittade på min lugg. Sedan klippte hon till den under en stund, och sedan när jag tittade upp igen, lyste jag upp med ett stort leende.

Det var berättelsen om min lugg det, som jag sedan hade under sju månader, fast nu är den borta igen.