Floordrobe

Många har olika åsikter kring hur man ska fira denna dagen, men detta skrev jag iallafall förra året och jag tycker fortfarande samma.

Under hela natten stannade vi uppe, för att uppdatera hemsidan med nyheter ifrån MTV movie awards galan. Jag sov inte en blund på hela natten, och när galan var slut runt 05:00 var det kaffe som gällde. Det var verkligen helt underbart kul att sitta uppe med så många fans igår, vi hade verkligen kul. Kommer aldrig att glömma denna natten, det var verkligen värt det! Det var på något sätt ödet att inte mtv i Sverige köpte in programmet, för genom att de inte gjort det satt man på msn med alla istället och tillsammans letade streamade sidor att titta på och vi fick dela alla fina ögonblick ifrån galan tillsammans.

Det hela gick bra, tills de skulle visa klippet för new moon. Våran streamade kanal slutade fungera, och kaos utbröt både på msn och hemsidan. Tillslut lyckades vi fixa en ny länk ändå, så det var ju tur. På tal om MMA, NEW MOON KLIPPET ÄR HELT UNDERBART, fler ord behövs inte utom att jag har aldrig längtat till filmen så mycket som jag gör nu.

Att tappa bort något man tycker om, är ju aldrig kul. Speciellt något man vet att det är omöjligt att ersätta. Som tur är händer det väldigt sällan mig, men när det väl händer, så känns det jobbigt och väldigt trisst.

I torsdags, när jag var i västra hamnen i Malmö, tappade jag bort min ring. Precis när jag skulle sätta mig ner för att fika, kändes det väldigt tomt på min hand. När jag tittade ner, märkte jag att den var borta. Nej!!!!! var det enda jag kunde tänka, jag hade ju haft på mig den för högst 5 minuter sen. Jag reste mig snabbt upp igen, och gick med snabba steg dit där jag var säker på att den låg. När jag kom fram och letade lite, så blev jag väldigt besviken, någon hade redan tagit den. Det värsta är att den inte heller säljs längre i affären. Men sånt händer ju ibland. Synd bara att inte människor kan låta saker och ting vara, visst jag får skylla mig själv, men samtidigt om man låter något man hittar  vara, så ger ju det en större chans till den som tappat den, att få den tillbaka.

Under sju långa månader hade jag en tjock lugg hängandes i pannan. Jag minns fortfarande när jag klippte mig första gången, från snedbena till lugg. Jag satt och vred mig i stolen, osäkert tittade jag upp ibland. Jag vet, det gällde ju bara mitt hår, men ändå kände jag mig osäker. Frisören klippte lite som hon ville, även om jag sa till ibland, och ja, det blev som det blev. När jag var klar, tittade jag mig själv i spegeln och det kändes verkligen inte bra, vad hade hon gjort egentligen? Luggen var inte ens rak. Jag var så ledsen att jag betalade och sedan gick jag snabbt ut.

När min pappa såg min lugg, frågade han mig varför jag ens hade betalat om jag nu var så onöjd. Jag tittade ner i golvet, och visste inte riktigt vad jag skulle svara. Plötsligt fick han en ide och snabbt sprang vi genom gatorna i Malmö till hans frisör innan salongen skulle stänga. Vi hann precis dit i tid, och hon tittade på min lugg. Sedan klippte hon till den under en stund, och sedan när jag tittade upp igen, lyste jag upp med ett stort leende.

Det var berättelsen om min lugg det, som jag sedan hade under sju månader, fast nu är den borta igen.

Klockan börjar bli mycket och här ligger jag i sängen lyssnandes på laleh, det var ett tag sen jag lyssnade på henne. Åh, hon är så himla bra ändå, har saknat hennes musik. Jag vet, jag borde egentligen sova, men har en del att tänka på. Kollade innan på fjärde avsnittet av tonårsliv, och vissa delar blev jag väldigt rörd utav. Tycker att det är väldigt modigt av tjejerna att vara med i den serien, att vara offentlig med sitt liv är nog inte alltid det lättaste.

Ibland kan man nog bli lite rädd, att en del vet mer om dig än vad du själv gör. Att en del vet saker om dig, utan att du sagt det till de, alltså genom rykten. Samma kan det vara med en blogg/hemsida, ibland är det kul om någon känner igen dig, men det kan även bli lite jobbigt, i vissa lägen vill man bara sjunka in i omgivningen och inte synas. Men jag antar väl att det är ett val man gör (fast någonstans går det ju ändå en gräns). Vet egentligen inte direkt varför jag sitter och skriver detta, kom och tänka på det bara. Frågan är även, vågar jag ha denna blogg? Vill jag att andra ska veta om den utöver hemsidan och allt? Den är ju inte precis gömd.

Alla-hjärtans-dag.
Vissa tycker att dagen är överskattad, andra vet inte ens om att det är just den dagen idag. En del gör det till en mysig dag med sina närmaste, andra gör små överaskningar till sin käraste. Alla tycker vi ju olika, så väldiga diskussioner om det kan bli rätt tjatiga. Bara man gör det man själv tycker att man borde göra en sådan här dag. Jag ska ha det mysigt, läsa en bra bok om kärlek och dricka något gott te. Ett rött band, med en rosett på sitter runt min midja och snart ska jag gå hem till min mamma och fika lite. Hoppas på att min syster bakat något gott.. Innan dess ska jag även gå med tidningen till min farmor och korsodet som jag bundit en röd rosett runt om.

Jag åker buss till skolan varje dag, för långt för att orka cykla nu på vintern. Min favorit plats i bussen är längst bak och ofast sitter jag där när det finns plats. För några dagar sen satt jag i mitten utav bussen (där barnvagnar kan vara) med Alle. Precis innan bussen var framme vid skolan drog jag upp mina vantar ur väskan, då följer även en binda med som hamnar på golvet i mitten utav bussen. Jag tittar snabbt ner mot golvet och känner värmen stiga mot kinderna. Fan tänker jag medan jag tittar mig snabbt omkring, bussen är full utav ungdomar som ska till skolan. En binda på golvet i mitten utav bussen? fan också, va pinsamt. Ska jag ta upp den eller låta den ligga kvar?

Efter några sekunders tänkande tänker jag; Men herregud, skärp dig, det är en binda det handlar om, en helt vanlig binda och så tar jag snabbt upp den och låtsas som om det vore inget, inget speciellt alls. Och det är det ju egentligen inte. Frågan är då, varför ska något sådant kännas så pinsamt? Hade det hänt hemma eller hos en kompis, så hade jag ju inte alls brytt mig, men just på en buss full utav ungdomar, kanske man tänker på det lite mer. Men det är ju en binda, som alla tjejer som fått sin mens använder? Man är rätt löjlig ibland.

Idag i skolan var vi några stycken i skolan som satt i biblioteket och jobbade med några engelska-grammatik uppgifter. På bordet låg dagstidningen, och på framsidan fanns ju självklart Obama. Utav en slump började vi prata lite om han och det ena ledde till andra och tillslut hade vi hamnat i en rätt hetsig diskussion. Man verkligen kände hur irritationen efter ett tag började växa fram mellan oss. Som tur är, släppte vi det sedan  snabbt och pratade på som vanligt om annat.

Men det är ju rätt konstigt ändå, hur vissa ämnen kan engagera en så mycket. Och dessutom hur alla kan tycka så olika. Det är det som är så fint med det hela, att man har rätt till sin egna åsikt. Även om det dock skapar väldiga diskussioner och heta debatter. Jag går ju som sagt i en ledarskaps klass om ni nu inte visste det, då får man ju lära sig från början, att sådana diskussioner lämnar man i ex klassrummet när lektionen är slut. Man drar inte med sig det utanför och fortsätter tjaffsa om det. Ibland har även en del svårt att aceptera att andra inte tycker precis som de, så det är ju något man måste tänka på, även jag brukar ha svårt för det ibland. Vet faktist inte varför jag skrev allt detta nyss, men kom bara och tänka på det innan efter skolan.. Bilden ser dessutom rätt konstig ut, så den passar bra till detta konstiga inlägget.

De flesta har skrivit långa listor om året som gick och även att så mycket hände.. inte för att försöka vara just likadan, men för mig var det samma. Just 2008 innehöll så många olika händelser, att jag knappt minns alla. Kanske skulle man ha haft en slags dagbok av något slag där man kunde antecknat viktiga eller roliga händelser. Det har ju då inte jag haft.. Kanske något att ha detta året? Finns så mycket jag minns med olika tankar och känslor inblandade. Jag skulle kunna rabbla upp allt här - men det gör jag inte. Tänker anteckna det jag minns på ett paper och sedan spara det någonstans. 2008 kommer jag aldrig att glömma, och detta är inget jag säger om varje år, utan detta året var speciellt. Nog tjajat om det, 2009 - nu kör vi.