Floordrobe

Snabbt sprang hon upp för trapporna. Det var bara några få meter kvar. Tjejen ifrån kassan utropade i högtalarna att tåget strax skulle avgå. Människorna på perrongen gick sakta, stannade och stod i vägen. Hennes ben ilade utav smärta men hon fortsatte att springa, hon var helt enkelt tvungen att hinna med. Dörrarna började sakta att stängas och snabbt tog hon sitt sista steg och trängde sig igenom.

Efter att ha tittat på biljetten letade hon upp sin plats. När hon satte sig ner kände hon hur lugnet spred sig i kroppen. Ännu en gång hade hon lyckats klara sig undan dem. Hon log mot mannen som satt framför henne med sitt barn. Snett mitt emot henne satt en kvinna med mörkt stort hår och löste korsord. Mitt emot kvinnan satt en liten pojke och byggde med sina klossar medan kvinnan då och då tittade upp och såg kärleksfullt på honom, endast som en mor kan göra. Modern gav pojken en blick hon själv aldrig skulle få uppleva. Hela kroppen värkte och hon kände hur tröttheten slog sig fram. Sakta slöt hon ögonen och lät sömnen ta över...

Hastigt vaknade hon till med ett ryck. När hon tittade sig omkring märkte hon att hela vagnen var nedsläckt och människorna som suttit runt omkring henne var nu borta. Kylan spred sig snabbt genom kroppen och skräckslaget stelnade hon till. Plötsligt hörde hon det som hon sålänge kämpat sig bort ifrån. Skrattet ekade hånfullt genom vagnen och sedan blev allting svart.....


(BILD-TEXT / Vad jag tänkte på när jag såg bilden.)